söndag 10 februari 2013

Nyttobiblar och hushållsgrisar - hur hänger det ihop?!


En perfekt söndag kan bestå av 1½ timmas cykling på gymmet på förmiddagen, och en timmas skidåkning på en vackert snöbelagd sjö med hundarna på eftermiddagen! Däremellan horisontalläge i soffan framför TVn och VM i skidskytte :-).

*********

Mina nyttobiblar

För ett tag sedan kraschade min hårddisk, backup gjordes men det visade sig att alla dokument inte gick att rädda på ett enkelt sätt. Tyvärr var det helt slumpmässigt som vissa dokument "försvunnit", så jag blev tvungen att gå igenom vartenda ett för att se vilka som var borta och därefter få hjälp att plocka upp dem. Det var ALLDELES för många dokument, så lite tur i oturen var det förstås för nu fick jag rensat bort en massa skräp som bara låg och skvalpade och tog plats. Dessutom hittade jag en hel del texter som jag glömt bort, och en av dem är skriven någon gång i mitten av 1990-talet - med andra ord för evigheter sedan! Men det känns på något knepigt vis ändå som igår... Jag bodde då på ett gammalt torp där jag bland annat hade grisar, och här kommer en liten historia om dem.

*********

Ronny och Ragge

"Förutom fack- och skönlitteratur så har jag i mitt bibliotek också ett antal "nyttobiblar": "Husdjur till husbehov", "Så renoveras torp och gårdar", "Rensa i röran", flera Depak Chopra-böcker och "Svenska ord" (som är en etymologisk ordbok) etc, till vilka jag vänder mig beroende på vad det är jag vill ha kunskap eller råd om. Hittills har det inte blivit någon begreppsförvirring, utan jag försöker välja rätt bibel till rätt tillfälle. I husdjursboken fick jag tipset att det går bra att använda sina grisar när man till exempel vill ha ett land uppgrävt. Detta tyckte jag lät som en strålande idé eftersom det tråkigaste jag vet är att gräva upp stora ytor med handkraft.

Sagt och gjort. Ett nytt potatisland skulle anläggas och Ronny och Ragge, som för det mesta bara vistades i sin väl inhägnade hage, skulle nu få göra skäl för brödfödan. Jag hägnade alltså in området jag ville ha iordningställt med ett lågt elstaket, släppte ut grisarna och åkte iväg till jobbet. När jag återvände hem möttes jag av en syn som gjorde mig helt paralyserad och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Vilket fantastiskt arbete de hade utfört! Det var bara det att de hade lyckats ta sig ut, och grävt upp allt som fanns utanför inhägnaden... Jag vet ju att djur inte kan tänka som vi, men när grisarna såg min reaktion på deras så omsorgsfullt utförda jobb, så är jag fullständigt övertygad om att de smålog i mjugg och tyckte att: "Den här gången lyckades vi allt sätta henne på plats!".

Lånad bild

När man som jag bara har grisar till husbehov vill man inte utsätta dem för traumat att låta den sista färden ske i en djurtransport till ett stort slakteri där de avrättas på löpande band. Man får alltså leta upp någon lokal förmåga som har ett litet hemslakteri - i mitt fall ligger detta i Bälinge. Proceduren inleddes med att en hästtransport lånades hem och placerades med öppen bakläm i anslutning till grisarnas hage. Uppdrag lastningsträning påbörjades några veckor innan det var dags för slakt, och grisar är nyfikna djur så de vande sig snabbt vid att gå in och ur transporten. Dagen D var det sedan bara att locka upp dem med lite godsaker, stänga dörren och ge sig av.

Trots min kanske till synes ganska krassa syn på djurhållning är jag ändå inte helt känslokall, utan försöker se till varje individuellt djur. Det var som så att ända sedan Ronny och Ragge kom till oss, så hade det framgått att Ronny var den försiktige och mer känslige av de två. Jag drog då slutsatsen att det vore bäst om han fick komma in till slakt först, så att han skulle slippa stå i transporten alltför länge. Han skulle säkert bli orolig av Ragges skrikande (grisar skriker hjärtskärande även när de inte är på väg till slakt) när jag ledde in kompisen i det sterila kakelklädda rummet, och skulle kanske också känna lukten av blod. Alltså beslutade jag att det fick bli Ronny som skulle gå först. När jag meddelade slaktaren hur jag tänkte, skakade han på huvudet och tittade på mig som om jag inte vore klok. Han gjorde dock som jag sa, och det som måste ske det skedde, på det för grisarna mest humana sättet.

Solnedgång i januari

Folk frågar mig ofta hur jag kan äta upp de grisar som jag under lång tid tagit hand om och kelat med, men för mig är det enkelt. Jag äter tusen gånger hellre mina egna grisar - som jag vet har haft ett bra grisliv med omväxlande kost och utevistelse - än jag äter slaktsvin som stått instängda i ett ynkligt litet bås i hela sina liv och fått foder som innehåller antibiotika och annan sk*t!"

*********

I dag, 2013, behöver jag inte längre föda upp egna djur, för nu finns det KRAV-märkt kött i butikerna - det har verkligen hänt MASSOR av positivt på den fronten!


Solnedgång i oktober




2 kommentarer:

Y sa...

Och kiosken där vi stannade och köpte godis på vägen hem kommer för alltid att vara "grisslaktarkiosken" för mig... =)

Vilket fint kollage du fått till på dina böcker! Me like.

Sökaren sa...

Tack!

Hi, hi - just den godisdetaljen hade jag glömt... :-)