onsdag 20 februari 2013

I en liten, liten stuga


Det finns en liten, liten stuga i skogen vid en sjö... Äsch, det låter som inledningen på en saga och faktum är, att det efter att i mörka vinterkvällen ha knatat grusvägen ner genom skogen och sedan komma in i Bertilssons stuga faktiskt känns som att befinna sig mitt i en saga! Stugan ligger vid Delsjön och där har göteborgarna i nio decennier, under sina promenader runt sjön, stannat till och tagit en kopp kaffe. Förutom alla promenadgäster på dagtid, så vallfärdar nuförtiden mycket folk även dit många kvällar varje vår och höst för att få äta nybakade scones, dricka te och underhållas en stund på ett mycket varmt, hemtrevligt och opretentiöst vis.


Innan vi stiger in genom entrén måste häxor som jag ställa ifrån oss våra kvastar utanför, på den för ändamålet iordningställda parkeringsplatsen. Sedan gäller det att hålla sig långt fram  i kön, för att försöka få en bra plats där man slipper vrida nacken ur led för att kunna se och höra kvällens gäst.


Borden står tätt, och skulle man känna sig lite frusen efter promenaden blir man snabbt varm av både brasan (jag älskar kontrollerad eld...) och stämningen som
skapas av att man sitter VÄLDIGT tätt ihop :-). 


Sen finns det massor av roliga saker att vila ögonen på, som till exempel alla häxor som hänger i tak och på väggar! Första gången jag kom hit så kände jag mig genast som hemma, eftersom det hänger en häxa även i mitt eget köksfönster.





Helen och Pia, som driver stugan, är de som med sin humor och sina skratt skapar sagoskimret och den härliga stämningen, och de gör världens läckraste scones. Dessutom bjuds det alltid på någon god tesort som serveras rykande het i gamla hederliga mörkbruna tekannor med trähandtag.




När man mumsat klart blir det underhållning, och ofta är det någon som berättar historier - sanna eller påhittade är det ingen som vet. Men riktigt, riktigt mysigt är det i alla fall! Ibland är det en eller flera musikanter, och då blir det akustiskt musikmys på hög nivå. Eller så  kommer någon som korsat Grönland på skidor och delar med sig av sitt äventyr. Då tänker man; "Åh, tänk om jag också skulle...?" Vad som än står på programmet så går man alltid härifrån med ett leende på läpparna, och en härlig känsla av lugn inombords.

Så här såg han ut, mannen som vi kan tacka för, och som även gett namn åt, stugan - 
kapten Per Bertilsson!




torsdag 14 februari 2013

Sportlovsdax



Det är sportlov och tråkigt att vara på fritids tycker några av barnbarnen, så hem till mormor/farmor  kan man ju alltid åka en dag och få lite omväxling.




Det börjar med frukost och jag verkar ha fått ett nytt barnbarn, "Apis", som sitter med och knaprar i sig några flingor.





Att ljuda sig igenom fågelarterna på underläggen, titta ut genom altandörren och försöka känna igen vilka fåglar det är som trängs vid matbordet är en jättekul sysselsättning. Jag pekar också ut vilken rovfågel det var som tog en av mina hönor för ett par veckor sedan. L tycker den ser ut som en katt i huvudet, och ja, det gör den nog faktiskt - duvhöken!




Lekkistan töms på sitt innehåll, och det blir en del diskuterande innan man kommer överens om vad som ska lekas med idag. 





I väntan på att elden ska bli glöd, så klättras det hej vilt i den gamla, rostiga ställningen som är ett minne från tiden då mitt hus var skola. Den har genom åren varit, och är fortfarande, en otroligt populär lekplats.




L tycker storkusinerna är tråkiga som bara klättrar och klättrar, så han strosar bort till ekan och kommer på att han kan gömma sig bakom hönsgården så att de stora barnen kan få leta. De kommer säkert att tycka att det är en jätterolig lek. Eller?




Det finns ingenting som går upp emot pinnbröd grillat över öppen eld, och med stora klickar smör i!








Tycker i alla fall farmor och äldsta barnbarnet som är den som får äta upp alla de yngre barnens bröd...




Är det sportlovsfest måste man ju ha efterrätt, eller hur? Den serveras inomhus, semlor och chokladbollar är vad som bjuds, och nu har även mammor och småsyskon dykt upp. Minstingen, ett halvår liten, passar i ett obevakat ögonblick på att stoppa HELA handen i semlegrädden och sedan snabbt in i munnen. Det blir jubel runt fikabordet och alla skrattar hejdlöst åt hans tilltag - härligt!!!




En efter en droppar barnbarnen av, så till slut är det bara N kvar och vi kör några parti Uno. Hennes "Apis" sitter i högsätet, och får god hjälp av sin matte under spelets gång. Trots det vinner han inte ett enda parti.




Till slut åker även han och N hem, och hennes gullige pappa har köpt en stor blombukett till sin prinsessa på ALLA HJÄRTANS DAG - DET är kärlek tycker jag!

KRAM! 


söndag 10 februari 2013

Nyttobiblar och hushållsgrisar - hur hänger det ihop?!


En perfekt söndag kan bestå av 1½ timmas cykling på gymmet på förmiddagen, och en timmas skidåkning på en vackert snöbelagd sjö med hundarna på eftermiddagen! Däremellan horisontalläge i soffan framför TVn och VM i skidskytte :-).

*********

Mina nyttobiblar

För ett tag sedan kraschade min hårddisk, backup gjordes men det visade sig att alla dokument inte gick att rädda på ett enkelt sätt. Tyvärr var det helt slumpmässigt som vissa dokument "försvunnit", så jag blev tvungen att gå igenom vartenda ett för att se vilka som var borta och därefter få hjälp att plocka upp dem. Det var ALLDELES för många dokument, så lite tur i oturen var det förstås för nu fick jag rensat bort en massa skräp som bara låg och skvalpade och tog plats. Dessutom hittade jag en hel del texter som jag glömt bort, och en av dem är skriven någon gång i mitten av 1990-talet - med andra ord för evigheter sedan! Men det känns på något knepigt vis ändå som igår... Jag bodde då på ett gammalt torp där jag bland annat hade grisar, och här kommer en liten historia om dem.

*********

Ronny och Ragge

"Förutom fack- och skönlitteratur så har jag i mitt bibliotek också ett antal "nyttobiblar": "Husdjur till husbehov", "Så renoveras torp och gårdar", "Rensa i röran", flera Depak Chopra-böcker och "Svenska ord" (som är en etymologisk ordbok) etc, till vilka jag vänder mig beroende på vad det är jag vill ha kunskap eller råd om. Hittills har det inte blivit någon begreppsförvirring, utan jag försöker välja rätt bibel till rätt tillfälle. I husdjursboken fick jag tipset att det går bra att använda sina grisar när man till exempel vill ha ett land uppgrävt. Detta tyckte jag lät som en strålande idé eftersom det tråkigaste jag vet är att gräva upp stora ytor med handkraft.

Sagt och gjort. Ett nytt potatisland skulle anläggas och Ronny och Ragge, som för det mesta bara vistades i sin väl inhägnade hage, skulle nu få göra skäl för brödfödan. Jag hägnade alltså in området jag ville ha iordningställt med ett lågt elstaket, släppte ut grisarna och åkte iväg till jobbet. När jag återvände hem möttes jag av en syn som gjorde mig helt paralyserad och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Vilket fantastiskt arbete de hade utfört! Det var bara det att de hade lyckats ta sig ut, och grävt upp allt som fanns utanför inhägnaden... Jag vet ju att djur inte kan tänka som vi, men när grisarna såg min reaktion på deras så omsorgsfullt utförda jobb, så är jag fullständigt övertygad om att de smålog i mjugg och tyckte att: "Den här gången lyckades vi allt sätta henne på plats!".

Lånad bild

När man som jag bara har grisar till husbehov vill man inte utsätta dem för traumat att låta den sista färden ske i en djurtransport till ett stort slakteri där de avrättas på löpande band. Man får alltså leta upp någon lokal förmåga som har ett litet hemslakteri - i mitt fall ligger detta i Bälinge. Proceduren inleddes med att en hästtransport lånades hem och placerades med öppen bakläm i anslutning till grisarnas hage. Uppdrag lastningsträning påbörjades några veckor innan det var dags för slakt, och grisar är nyfikna djur så de vande sig snabbt vid att gå in och ur transporten. Dagen D var det sedan bara att locka upp dem med lite godsaker, stänga dörren och ge sig av.

Trots min kanske till synes ganska krassa syn på djurhållning är jag ändå inte helt känslokall, utan försöker se till varje individuellt djur. Det var som så att ända sedan Ronny och Ragge kom till oss, så hade det framgått att Ronny var den försiktige och mer känslige av de två. Jag drog då slutsatsen att det vore bäst om han fick komma in till slakt först, så att han skulle slippa stå i transporten alltför länge. Han skulle säkert bli orolig av Ragges skrikande (grisar skriker hjärtskärande även när de inte är på väg till slakt) när jag ledde in kompisen i det sterila kakelklädda rummet, och skulle kanske också känna lukten av blod. Alltså beslutade jag att det fick bli Ronny som skulle gå först. När jag meddelade slaktaren hur jag tänkte, skakade han på huvudet och tittade på mig som om jag inte vore klok. Han gjorde dock som jag sa, och det som måste ske det skedde, på det för grisarna mest humana sättet.

Solnedgång i januari

Folk frågar mig ofta hur jag kan äta upp de grisar som jag under lång tid tagit hand om och kelat med, men för mig är det enkelt. Jag äter tusen gånger hellre mina egna grisar - som jag vet har haft ett bra grisliv med omväxlande kost och utevistelse - än jag äter slaktsvin som stått instängda i ett ynkligt litet bås i hela sina liv och fått foder som innehåller antibiotika och annan sk*t!"

*********

I dag, 2013, behöver jag inte längre föda upp egna djur, för nu finns det KRAV-märkt kött i butikerna - det har verkligen hänt MASSOR av positivt på den fronten!


Solnedgång i oktober




söndag 3 februari 2013

Tutankhamun - graven och skatterna

Begravningsmasken

"Tutankhamun - graven och skatterna" i Malmö är den i särklass mest välpresenterade utställning jag sett! På ett pedagogiskt sätt lotsas man fram i de olika rummen genom att man i hörlurar - och på vissa ställen med hjälp av filmer - får hela historien om hur det gick till när graven hittades, berättad för sig. Även Tutankhamuns korta liv, och annan egyptisk historia, berättas på ett mycket spännande och intressant vis. Hade vi vetat att utställningen var så omfattande hade vi stannat över natt och gått två dagar för att riktigt hinna smälta all kunskap. Nu blev "hårddisken" ganska snabbt full, så till slut kopplade jag bort hjärnan och gick bara och njöt av allt det vackra:-). Kommer alltså tyvärr inte ihåg vad allt var som jag tog kort på, men någon av er andra som var med kanske kan fylla i?




De tre kistorna


Trots att de tusentals föremål som visas inte är original, för de befinner sig på museum i Kairo och är alldeles för ömtåliga och värdefulla (bara den innersta kistan består av 110,4 kg RENT GULD) att fraktas världen runt, så är det absolut inget som stör upplevelsen. Det vi ser är repliker, tillverkade med traditionella metoder av egyptiska hantverkare, av föremål som fanns i Tutankhamuns grav. Det är svårt att ta in att man redan för drygt 3 000 år sedan kunde tillverka så här fantastiskt vackra saker. Och all denna guldprakt bara för att hjälpa den 19-årige faraonen på hans resa till underjorden!

Begravningsmasken som består av ca 11 kg rent guld!

Innerligheten i den här figurens ansikte och gest med armarna är sååå rörande!


Faraos vagn

Schakalen (dödsguden Anubis djur) som vaktar kistan med Tutankhamuns inälvor


Lock i alabaster till en av kanoperna (kärl där inälvorna förvarades)




Den guldbelagda tronen



Trots alla imponerande och stora guldföremål så var det nog ändå de små, små detaljerna som allra mest fångade mitt intresse; spelbrädet, papyrusglättaren, skrivpaletterna, den minsta kistan för det dödfödda barnet, inläggningarna i olika material på Tutankhamuns yttre kista och den fantastiska symbolrikedomen på alla föremålen.

Sarkofagen för den lilla dödfödda flickan...

 ... detalj från yttre sarkofagen...

... spelbrädet...

... detalj från spelbrädet...

.... detalj från spelbrädet...

 ... papyrusglättaren...

... och skrivpaletterna

(För att få störst utbyte av bilderna så klickar ni på dem - som vanligt *s*)

Ja jisses vilken upplevelse det blev, och jag måste skicka en kram och ett stort TACK till Carina (t.v. på bilden nedan) i kulturklubben Tusenskönorna för att hon föreslog den här resan för oss andra!