söndag 23 juni 2013

Utflugna!

Klicka på bilderna för bättre upplösning
Det gamla äppelträdet har i år agerat hem för både blåmes och nötväcka


"Här kan jag absolut tänka mig att bo med mina ungar!"


Att på nära håll följa småfåglar som tar fram en flock ungar, är ett nöje som jag unnar mig varje år.

I min trädgård är det nötväckor, blåmesar, svartvit flugsnappare (som sin vackra sång till trots, tyvärr inte lyckades finna sig någon hona i år L) och talgoxar som använder holkar och äppelträdshålor som bostäder.



 För att få ett så här fint ingångshål fick nötväckorna hålla på att kleta och kladda i flera veckor...


... och här är en av dem med lera i näbben





Blåmesen med bomaterial


Jag har följt nötväcke- och blåmesparen ända från det att de inrett sina bohålor, till dess att ungarna flugit ut. Av någon anledning valde de att bygga i samma äppelträd, på samma stam och med bara knappa två meter mellan bona. Dumt av dem, tycker jag...





Så här satt de och mätte sig med varandra många och långa stunder under bobyggar- och häckningsperioden...


... för det innebar mängder av slagsmål och upprörda ”ord”växlingar dem emellan, ända fram till dess att ungarna fötts då båda föräldraparen blev uppslukade av viktigare uppgifter än att bråka med grannen.


Ett av alla de slagsmål som högljutt och under stor dramatik utspelade sig, och det var alltid den lilla blåmesen som fick ta till flykten


Efter några veckors ruvande hörs så äntligen de nykläckta och hungriga ungarnas pipande, och därefter följer ett ihärdigt arbete då mor och far - som de tättingar de är - flyger ut och in i bona med mat till sina omättliga barn.


Nötväckans ungar fick verkligen en mycket omväxlande, och ibland väldigt färggrann, diet i form av larver, flugor, skalbaggar, tusenfotingar och en lång rad andra insekter av olika slag...



Blåmesparet var i princip omöjliga att fotografera eftersom de aldrig satte sig till rätta utanför bohålet utan landade på någon av smågrenarna i närheten, och sedan flög snabbare än blixten raka vägen in...


Jag sitter ofta på första parkett, och fångar då och då upp ett barnbarn som råkar befinna sig i närheten, sätter hen i knäet och så sjunger vi:

”Små, små fågelungar sova i sitt bo,
lilla fågelmamma får då lite ro.

Förstår verkligen uttrycket "att flänga som en tätting"


Efter ytterligare några veckor kommer så det riktigt roliga, och jag parkerar nedanför bona för att få se de nu ganska vuxna ungarna titta ut genom bohålet och bli matade. 












 "Jag vill ha meeeer! Nu, NU, NU!"


Sedan gäller det att vara uppmärksam för plötsligt en dag sitter den första lilla ungen i öppningen och tittar nyfiket och längtansfullt ut över trädgården, och funderar på om den ska våga lämna det trygga boet och kasta sig ut i det okända? 


Så otroligt söt!

Till slut vinner nyfikenheten över rädslan, och den ger sig av.




"Tror det är säkrast att börja med att gå..."



"Ooops, det var visst inte så lätt det heller..."




"Maammaaaa - var e du? Nähä, då får man väl knata vidare på egen hand..."



"... upp, upp, upp... det går ju bra det här!"



"Oj, vilken utsikt!!! Nä, nu är det dags att pröva om vingarna bär - bye, bye!"


Blåmesens ungar måste ha legat väldigt långt ner i boet, för inte en enda gång under alla matningar såg jag dem i öppningen. Så, helt oväntat en morgon var de på väg ut, jag sprang in och hämtade kameran men hann inte rigga upp och ställa in utan missade det stora ögonblicket med bara några sekunder...



Så här dungullig är den i alla fall när den precis landat efter sin första decimeterkorta flygtur.





Nu är det över, alla ungarna har flyttat och det är VÄLDIGT tyst & tomt i trädgården.

Men ändå en lika fantastisk upplevelse varje år! J