onsdag 6 mars 2013

Mina älskade, solidariska hundar!


Humla - mattes ögonsten


Förkylningen som flög på i lördags blev nog en släng av influensa, tror jag. I alla fall blev det mycket värre än vanligt, och veckan har varit fylld av hög feber, huvudvärk, hosta och mängder av snuva. Har fräst upp säkert 150 m toapapper – det ni! Två kalas och teater med ett barnbarn fick hoppas över, liksom Sälenresan som jag sett otroligt mycket fram emot :-(. Men försöker tänka som jag brukar när saker inte blir som jag vill, att det väl var någon mening med allt det här också?


Humla & Hallon gör allt ihop


Ingen träning (naturligtvis) och inga promenader. De korta stunder värktabletterna sitter i är jag däremot tvungen att gå ut i trädgården då och då och få lite frisk luft, annars blir man ju tokig. En natt när hostan var som värst gick jag också ut en sväng, men då trodde Hallondottern Stella, som var på övernattningsbesök hos Yohanna, förmodligen att det var någon skum typ som behövde skrämmas bort och larmade högljutt (fattar inte att hon hörde mig, så tyst som jag gick...). Fick, bildligt talat, iskalla fötter, tog mig snabbt in igen och hoppades innerligt att i alla fall inte barnen vaknat, aj, aj, aj. Dagen efter fick jag sedan skamset förklara för grannarna (som ju då alltså är Yohanna med familj) vad som hänt. De tycker redan att jag inte är riktigt klok, och ett sånt här beteende höjer ju inte direkt min status ;-).


Bebis-Stella med en av systrarna innan de flyttade hemifrån

Stella roar sig med att gräva upp mina skifferplattor :-)


Det är i alla fall en kolossal tur att mina älskade hundar nu är så vuxna och mogna att de förstår att matte ibland är förhindrad att ta med dem ut på de vanliga promenaderna. De kräver ingenting, har änglars tålamod och kryper solidariskt in under filten tillsammans med mig där en av dem ligger på min arm och den andra ihärdigt slickar mina fötter (om ni undrar; jo - det kittlas, men vad står man inte ut med för att de ska få uttrycka sin kärlek?). När man är sjuk är det dessutom helt underbart med en stor, inhägnad trädgård där man bara kan släppa ut hundarna när det behövs, och där de kan roa sig lite grand på egen hand.



"Vi klarar oss bra, matte, bara vi får vara nära dig eller varandra"



Nåväl – försöker kurera mig med mängder av vatten och fruktsallader i vitaminchockdoser, och nu hoppas jag att febern snart ska ge med sig så att det blir ok att börja röra på sig igen. I nuläget skulle jag vara ÖVERLYCKLIG för en riktigt härlig och lång promenad, och kom precis på att det nog är liiiite bättre idag eftersom jag ju kan sitta vid datorn en stund :-).



Blev så himla glad över det här vackra kortet som jag fick av en av mina allra bästa vänner igår, för det kom så lämpligt. När jag är sjuk eller känner mig nere vill jag nämligen trösta mig med söta och onyttiga saker, men budskapet gjorde att jag blev påmind om att det är en mycket kortsiktig tröst...

... så jag valde det här i stället!


2 kommentarer:

Y sa...

Vilket fint kort. <3

Och vaddå? Att du smyger runt i trädgården på nätterna? Det är väl inget konstigt med det, det är ju DIG vi pratar om. =)

Ewa EG sa...

Sant, så sant! :-)