måndag 11 mars 2013

En obekväm sanning som skaver



Idag blir det ett något bekymrat och självrannsakande inlägg. 

Varför ska det vara så svårt att göra "rätt" utifrån sin egen övertygelse? Som till exempel det här med miljöval, och framför allt mitt bilanvändande. Härom veckan kom en ny rapport om att världens befolkning bara fortsätter att kraftigt öka de utsläpp som höjer jordens medeltemperatur, trots att vi måste sänka utsläppen fram till 2020 för att kunna hålla temperaturhöjningen till max 2° (som anses vara en ”safe limit”). När man sedan hör att ett enda kolkraftverk i Kina släpper ut lika mycket koldioxid per år som hela Sverige under samma tid, så blir man ju lätt mörkrädd över sakernas tillstånd. Men varför skulle, i rättvisans och jämlikhetens namn, inte alla kineser, indier, afrikaner med flera vilja ha samma standard och bekvämligheter som vi?




Jag är egentligen inte ett dugg oroad över planeten Jordens framtid, men däremot över arten Människa och allt annat levande. Och det känns inte bra. Inte alls bra. Men det hjälper ju liksom inte hur o-bra det än känns, om jag inte tycker att jag kan påverka det stora skeendet. Därför försöker jag döva mitt dåliga samvete och gör det jag anser att jag kan utifrån mina förutsättningar, och så undviker jag att fördjupa mig i alla hot som ständigt dyker upp eftersom det bara skapar en obehagligt förlamande känsla.




Saknar dock ibland det brinnande, idealistiska engagemang jag hade när jag var yngre, då jag försökte jobba för det jag trodde på genom att prata med folk, argumentera, demonstrera mot kärnkraft, vara aktiv i kommunens miljögrupp. Massor har hänt, men det räcker ju inte! Och till slut blir man gammal och trött. Ger upp? Ja, kanske. Men kan ändå inte låta bli att fundera. På HUR vi ska lyckas vända skutan? VARFÖR vi inte fattar vad som håller på att hända...? VAD vi ska göra för att kunna påverka varandra, utan att ses som tjatkärringar/gnällgubbar, och vad vi KAN göra mer än att se om våra egna hus, föregå med gott exempel?

För visst måste det gå, om alla goda krafter i alla länder går samman och gör något riktigt radikalt tillsammans?





Trots att jag ända sedan i slutet av 1960-talet som ung tonåring förstått hur livsavgörande viktigt det är, för människans fortsatta (drägliga) existens, att vi är rädda om den jord vi ärvt och bara har till låns och bland annat får ner koldioxidutsläppen så gör jag, liksom de flesta, idag ändå mängder av val där jag utgår från mitt eget välbefinnande och mitt eget, högst personliga, bästa. Och inte alls agerar utifrån mina kunskaper och det jag egentligen tycker.





# Som när jag under vinterhalvåret ska vara på gymmet kl 06.45 – då tar jag INTE cykeln utan bilen… För att jag är bekväm, och för att det ger mig tillfredsställelse att få träna ihop med vänner och samla energi inför dagen.

# Eller när jag såg Tutankhamunutställningen i Malmö – då tog jag INTE tåget utan körde bil. Vi var visserligen fem som samåkte och min bil är en s k ”miljöbil”, men ändå… Varför? Jo, för att det var bekvämare, och för att det blev billigare.

# Eller när jag åker in till Göteborg – då tar jag inte heller buss/tåg/spårvagn, utan bil. Dels för att det nya biljettsystemet är så urbota korkat, men också för att jag tycker att det blir för lång tid för hundarna att vara ensamma hemma om jag ska åka kollektivt. I just det här fallet handlar det alltså inte enbart om min egen bekvämlighet.

# Om jag inte haft hundarna hade jag säkert dessutom gjort minst en flygresa till utlandet varje år – bara för mitt eget höga nöjes skull.

# När vi simmar i Alingsås kl 7 på morgonen så åker vi bil. Oftast är vi fyra gudinnor - ibland i tre bilar… bara för att en jobbar i stan, två ska stanna kvar och göra annat och jag ska tillbaka hem. Skulle ju kunna simma senare på dagen och i och med det åka tåg, men återigen spelar min lust in; lusten att umgås med människor jag tycker om.

# För att inte tala om alla bilresor hundarna och jag gör, bara för att få strosa omkring i våra favoritskogar!




Skulle kunna göra listan precis hur lång som helst på hur inkonsekvent jag lever, och hur himla jobbigt det blir i mitt hjärta och huvud.  Vill ju kunna säga till mina barnbarn och eventuella barnbarnsbarn när de frågar varför vi, trots att vi visste, inte gjorde något i klimatfrågan: ”Jag gjorde allt jag kunde”. Men så kommer det inte att bli, jag kommer bara att kunna säga; ”Jag gjorde allt det som passade mig, och min livssituation, att göra”. Köpte all mat ekologiskt odlad, försökte konsumera måttligt, sopsorterade, köpte miljömärkt el från förnyelsebara energikällor, värmde mitt hus med bergvärme, körde miljöklassad bil, komposterade. Men det var knappt en droppe i det oändliga havet...

Det är den bistra, obekväma sanningen. Och den skaver och gnager.

4 kommentarer:

Anna Dahl sa...

känner igen mig .....samma här.

Y sa...

Ja. Det är så deprimerande. Kom att tänka på det där som någon indianhövding sagt: När det sista trädet fällts, när den sista floden har förorenats, när den sista fisken har fångats, först då kommer människan förstå att hon inte kan äta pengar. Jag tror tyvärr att det är sant. =(

Ewa EG sa...

Ja, Anna, jag tror att vi är väldig många som tänker och känner likadant <3.

De där orden sammanfattar på ett föredömligt enkelt sätt vad det egentligen handlar om, Yohanna. Det ÄR deprimerande, men vi får inte BLI deprimerade, utan göra så gott vi kan och njuta av det enda liv vi har. Och det gör vi väl? :-)

Y sa...

ja, det gör vi, när vi inte tänker på sådant här. =)

Glömde säga att månkortet är helt fantastiskt!